mariasfavoriter.se

 

 

Jag läser ganska många träningsbloggar och känner ofta inspirationen flöda.

 

Men ibland kan jag känna att jag blir lite för inspirerad. Känslan är ibland att jag vill bli lika bra, snabb, stark.

En känsla att jag eller det jag gör inte är bra nog. Att jag nästan blir lite provocerad.

 

Att ibland blir man/jag provocerad av att se någon må så bra, vara så stark eller snabb. Fast då upplever jag mer att det är avundssjuka. Och det kan jag bli. Fast jag vet att jag duger, att det jag gör är bra för mig.

 

När jag jobbade som inspiratör på ett gym fick det mig att tänka till lite. Att blir man för peppande kan en del bli lite provocerade. De ger upp istället för att kämpa mer. Jag själv kan bli nästan sur/förbannad när någon står och vrålar - "kom igen, lite till" !  Man tycker man tar i så mycket man klarar redan. Fast ofta blir jag också så förbannad att jag faktiskt tar i ännu mer. Klarar det jag inte trodde jag skulle göra. Och det är ju bra!?

Att inspirera "lagom" är inte alltid lätt, varken på gymmet, på bloggen eller andra sociala medier.

 

När jag skriver om min träning är det inte för att visa hur "duktig" jag är, utan för att inspirera andra.

Ofta skriver jag efter jag har tränat, när jag den underbara "eufori"-känslan i kroppen. När man typ känner sig så oövervinnlig och vill dela med sig av den känslan. Och jag vill att alla ska få uppleva den lyckan man/jag känner då. 

 

De som påpekar eller blir provocerade upplever jag ofta är personer som inte tränar, som inte fått uppleva den eufori som träning ofta ger..

 

Och är det faktiskt något jag kan bli lite provocerad över så är det just när någon tycker att jag är duktig som tränar. Jag känner mig inte duktig, är inte duktig för att jag vill må bra. Däremot blir jag glad när någon säger att jag ser stark ut. Och särskilt om någon säger att jag faktiskt inprirerar eller motiverar! För det är just det jag vill.