Ensam i sin livstil
Känner så igen mig i det du skriver.
Jag började min träningsresa efter att jag fick mitt sista barn och har fått göra den ganska ensam. Har turen att ha en likasinnad sambo men vi tränar på olika nivå.
Men alla runtomkring tjatar på oss båda att det "stigit oss åt huvudet". (Då gärna latmaskarna). Fast vi vet att planera våran träning så ska vi träna en söndag nej då dricker vi inte vin på lördagen tex, och det upplevs riktigt jobbigt för andra. Tänk att träning kan störa andra så mycket ;)
Kämpa på och stå fast vid att du gör det rätta.
Kram
Nä, min familj har ganska låg förståelse. Min kille tränar i perioder, men inte för att han tycker att det är kul utan för att han vet att han behöver. Jag har ingen önskan om att vi ska träna ihop, men givetvis skulle vi förstå varandra bättre om han hade lättare att förstå varför jag vill lägga så här mycket tid på det. Och det skulle vara kul att kunna bolla tankar! men vi har ju andra gemensamma intressen, tur det.
Jag känner också igen mig. Känner mig dock ganska stark i min vilja att leva såhär så jag bryr mig inte så mycket längre men det finns tillfällen då det gör ont med kommentarer från kollegor.. Jag är så tacksam över cybervänner som du!! Kram
