mariasfavoriter.se

Ensam i sin livstil

Martina skriver så igenkännande om att vara "ensam i sin livstilförändring."

 

 

Jag har nästan alltid gått ensam till träningen. Ingen av mina kompisar tränar direkt.

Inte heller maken har jag fått med mig (förutom på TrädgårdsCirkeln).

 

 Lite trist och ensamt känner jag ganska ofta trots att jag vant mig.

Nu har dock tonårsdöttrarna börjat träna på mitt gym. Så just gymtränar gör vi ibland tillsammans.

Och sen jag började jobba på gymmet har jag fått nya jättemysiga vänner med liknande intressen.

Fast vi tränar tyvärr nästan aldrig tillsammans, svårt att hitta den tiden.

 

Ibland känner jag att jag är ifrågasatt av både familj & vänner.

Blir mycket träning och prat om träning. En del tycker det "gått mig åt huvudet".

Men när det är ett stort intresse blir det ju att man gärna pratar om det.

 

 

Därför uppskattar jag bloggar, Facebook & Instagram där man kan vara "vänner" med likasinnade.

Ge varandra tips & råd - grymt bra och peppande !!

 

Jag kan inte säga att någon "bromsar" eller hindrar mig utan det är en känsla jag får ofta.

Att "ska du inte lugna ner dig lite" ..  ;)

 

Lika med mitt kostintresse. Är inte alltid så populär hemma kan jag säga med alla "hitte-på-rätter".

Mitt tjat om innehållsförteckningar, näring & skräpmat. Tyvärr blir det lite moteffekt istället.

 

Hur känner ni??  Får ni positiv feedback från familj & vänner ??

 

 Visst är det tråkigt att man ska behöva försvara sin livsstil.

Särskilt som den (enligt mig) är hälsosam ... och gör att man är lycklig och mår bra.

 

 

 

 

 

 

 

 

Känner så igen mig i det du skriver.
Jag började min träningsresa efter att jag fick mitt sista barn och har fått göra den ganska ensam. Har turen att ha en likasinnad sambo men vi tränar på olika nivå.
Men alla runtomkring tjatar på oss båda att det "stigit oss åt huvudet". (Då gärna latmaskarna). Fast vi vet att planera våran träning så ska vi träna en söndag nej då dricker vi inte vin på lördagen tex, och det upplevs riktigt jobbigt för andra. Tänk att träning kan störa andra så mycket ;)

Kämpa på och stå fast vid att du gör det rätta.
Kram

Nä, min familj har ganska låg förståelse. Min kille tränar i perioder, men inte för att han tycker att det är kul utan för att han vet att han behöver. Jag har ingen önskan om att vi ska träna ihop, men givetvis skulle vi förstå varandra bättre om han hade lättare att förstå varför jag vill lägga så här mycket tid på det. Och det skulle vara kul att kunna bolla tankar! men vi har ju andra gemensamma intressen, tur det.

Jag känner också igen mig. Känner mig dock ganska stark i min vilja att leva såhär så jag bryr mig inte så mycket längre men det finns tillfällen då det gör ont med kommentarer från kollegor.. Jag är så tacksam över cybervänner som du!! Kram